top of page
Fotograf Angelica logotyp

Bära eller brista

Skribentens bild: Angelica Rydelius BergmanAngelica Rydelius Bergman

Ni vet de där drömmarna man har när man springer och springer men kommer ingen vart eller när man skriker och inget hörs. Idag hade jag lite den känslan fast i vaket tillstånd.


Foto och gruvdag med härliga Malin. Idag var planen att ge oss av till en gruva där jag inte varit tidigare och när hon var här förra gången hade inte isen blivit tillräckligt tjock att gå på. Jag har inte fixat rep än sen inbrottet, jag har helt enkelt varit bortskämd med att alla andra jag varit iväg med har haft all sån utrustning. Men Malin är som jag och hon blir erbjuden att låna ett rep av en ny bekantskap till henne.

Då jag var på lite väl blöt och sen "AW" igår var det segt att komma upp imorse men med termosmugg med kaffe och podar från "Ligga med P3" vaknade jag snart till och kände mig peppad. Alltså det programmet är ju bara helt underbart, så mycket jag lärt mig som jag inte ens visste att jag ville veta.


Väl på plats byter jag om och fixar med prylarna i väntan på Malin. Byter till gruvbyxor och kängor. Packar ryggan och ser till att min fina Förstahjälpen-väska är med och extra pannlampa m.m. Då vi ska ut på is så har jag med mig även isdubbar.

När Malin kommer pulsar vi bort till hålet i snön, vädret är friskt och klart och vi båda är jätteglada och taggade. Väl vid hålet riggar vi med rep och firar oss ner. Herre gud vad snö det är och den letar sig in både här och var, både uppifrån träden och från backen. Jag önskar att jag haft mina regnbyxor på men man kan ju inte få allt, eller hur. Det har man ju lärt sig vid det här laget *ler*.

Framme vid isen till slut ser vi att isen är rätt tjock men för säkerhets skull tar jag en stor sten och kastar ut, den bara studsar iväg och gör ett litet hack i isen. Att jag glömt säga till Malin att jag tänkt testa isen så det glömde jag visst säga till så hon blir ju såklart livrädd. Hm jag testar vänskapen här, eller i alla fall nerverna på vännerna.

Vi går lite småharigt ut på isen och testar den bit för bit, vi ser att den är över 1 dm tjock och vi intalar oss att det är ju faktiskt tillräckligt tjockt för en bil att köra på.


Vi går och går, med större och större tveksamhet. Malin går med en stor sten i famnen och vi kommer till en plats där det börjar sjunga i isen och klucka lite. Men isen är fortfarande runt 1dm tjock men med lite mer sprickor. Sen tar Malin plötsligt ett steg där det säger KNAK, ja i åra öron small det lika högt som en sprängning och paniken stiger hos oss båda så hariga vi är på isen. Jag har inga dubbar och måste liksom glida fram på skorna och känner att jag inte kommer nånvart (tydligen var min stil helt klart värd att filma) och det var här jag kände mig som i en dålig film. Jag ville ju fram så fort men bara gled omkring. Båda tänkte inombords helt överdramatiskt som i en film att nu spricker hela isen och vi kommer bli dyngblöta mitt i detta gruvhål.


Såklart gick allt bra och den mesta faran var mest i våra huvuden. Andfådd sa jag till Malin "nä nu måste jag gå och sätta mig och vila lite innan jag kan göra nåt mer". På darriga ben och med en alldeles för hög puls (mitt aktivitetsband registrerade en puls på 140, det var 20-30 mer än när vi klättrade upp sen) går vi och sätter oss på varsin sten och brister ut i skratt. Där sitter vi och pratar om det som hänt och skrattar och skrattar...ja kolla filmklippet får ni se. Hur niprig man kan vara efter sån här upplevelse.

Till slut lugnar vi ner oss och börjar skapa det vi är här för. Gruvfoton. Det blir en hel del bra tror jag (Malins blev i alla fall fina har jag sett, jag har inte kollat mina än).

När vi är klara är det bara att klättra hela vägen vi tidigare tog oss ner. Pulsa i snön bort till bilarna och sen en traditionell UE-pizza såklart. Även där pratades det och skrattades det rejält åt dagens äventyr. Tänk om vi sagt till varandra "men vänta lite här jag ska bara filma", det hade varit minst värt en bitchblick va?


Kolla här sån fin bild hon fick på mig.


Tack snälla Malin för en oförglömlig dag. Den känns fortfarande i mungiporna.

212 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla
Årskrönika 2021

Årskrönika 2021

Comments


profilbild på Angelica

Jag bor i Sjöhed, utanför Kungälv, där jag har min lilla studio. Men omgivningarna här bjuder till fina avslappnade porträtt.

Min passion som fotograf är att fånga ögonblick och känslor på bild.

Kontakt

Kontakta mig gärna via kontaktformuläret här.

 

Eller varför inte bara skicka ett mejl  angelica.rydelius@gmail.com

© Copyright Angelica Rydelius
Sociala medier
  • Black Edin Ikon
  • Instagram
  • Black YouTube Ikon
Min blogg

Medlem i Svenska fotografers förbund

Fotograf Angelica Rydelius

bottom of page