Lördag - "summit day"
Dagen D, topptursdagen. Dagen vi pratat om så länge, ja som Miranda drömt om så länge, är äntligen här. Smått frusna, efter en kall natt, hoppar vi ur sovsäckarna. Jag känner mig taggad, förväntansfull och faktiskt utsövd. Var nog mest bara trötthet och nervositet igår som spökade.
När vi packat det sista och ätit frukost i rask fart (ja jag fick knappt i mig min "tropical fruit" både smak och konsistens påminde mer om en gammal spya än en frukost) börjar vi turen.
Borta vid fjällstation fyller vi på med vatten och spanar ut över den fantastiska morgondimman. Det är en klar och solig morgon och vi hoppas såklart att dagen fortsätter så.
Vid 6.45 ca bär det av från fjällstation. Micke är vår "rast führer" även idag, han har ju lite vana på det här. Jag och Mirran, vi bara hakar på och gör vårt bästa att lyda honom. När vi kommer till storbacken går vi 25 och vilar 5, han försöker peppa en stundtals frustande Angelica i backen "nu är det bara 10 min kvar"...jo men tjena tänker jag, det är ju nästan halva tiden kvar, en eeeevighet. Hela denna långa backe består tiden bara av 25min-block och jag vet inte hur lång tid vi spenderade där. Det blir i alla fall stenigare och stenigare. Men man kommer in i nån sorts lunk även här och vilan på 5 min är alldeles tillräcklig för att få ny energi. Det går åt en hel del godis och vätska på vägen upp.
Slutligen blir det äntligen lite flackare igen, men fortfarande lika stenigt. Vi går över ett stenområde där glaciär dragit fram och till slut är vi framme vid själva glaciären och här är det är dags för vår lunch.
Micke fixar med rep och vi fixar med hjälm och sele och mat. Min och Mirandas värmepåsar till maten vill inte starta så det fick bli kall mat för vår del. I luften flyger det snöflingor, men bara sådär mysigt och stämningsfullt och jag bara myser och ler. Vi får en genomgång hur vi ska gå över glaciären med repet infäst i våra selar. I och med att det redan snöat en del behöver vi inte våra stegjärn så vi knallar på.
Nästa etapp ska vi göra samma sak fast i uppförsbacke. Här går Micke genom med oss hur vi gör om vi ramlar.
Väl ovanför slänten kommer vi till Via Ferratan, den del jag tror jag både varit mest nervös över men också mest förväntansfull. Redan vid infästningen när vi behöver friklättra en liten liten bit tittar jag ner och tittar på den tilltagande vinden och snöandet och tänker lite för mycket...kanske tröttheten efter storbacken gör sig påmind och jag känner att tårarna bubblar upp. Det blir bara för mycket. Jag känner mig liten, ynklig och frustrerat feg och hjälplös. Micke tar sig förbi Miranda och tröstar och lugnar mer mig. Det funkar, men känner mig bara än mer dum och hjälplös och svär och muttrar ilsket inombords. Till slut sansar jag mig och klättrar upp, nervösa steg såklart. När jag klättrat Via Ferrata tidigare har det varit i gruva, utan snö och utan is och där ser man inte hur jkla långt det är ner hela tiden. Alltför mycket tänker jag på vad som händer om jag skulle ramla men kör vidare, omsäkring för omsäkring. Det blir brantare och svårare och i efterhand på bilderna Micke tog på oss inser jag att både vind och snö tilltar vartefter.
Men, fortsätter man att gå fastän man är trött, då kommer man till slut fram. Fortsätter man att klättra fastän man är lite skakig i benen då kommer man också fram till slut och jag tror ändå vi fick bra flyt i klättrandet. Vi pustar ut och tar oss till toppstugan för en fika och förberedelser för allra sista etappen.
Att komma undan från den vind och snö som nu är utomhus känns skönt. Vi firar att vi kommit såhär långt med att äta våra brownies vi har med. Vi klär på oss extratröjor och regnjackor. Miranda klagar redan här över att hon är kall om händerna, att hennes vantar är fuktiga men vi kör iaf på. Hon har inget annat att ha och mina är också fuktiga (men jag säger inget om det).
När vi väl kommer ut igen är det ordentligt snöoväder. Men så länge Micke känner sig trygg i att fortsätta litar jag på honom, det är han som kan det här och det känns inte farligt för vi ser markeringarna tydligt och vi ser varandra. Miranda fryser nu ännu mer och blir lite ledsen. Hon säger att hon fryser massor om händerna och lite om benen. Men att vända nu känns så dumt, hon kommer att ångra sig påpekar Micke. Hon får istället värma händerna på hans mage och sen får hon mina vantar. Med tårar på kinderna vill hon ändå fortsätta. Hon inser också hur nära vi är och att hon förmodligen också kommer att ångra sig. Gör hon som Micke säger kommer hon att klara sig upprepar hon :).
När vi är framme vid toppglaciären tar Micke fram repet vi använt vid andra glaciären, det är för att vi lättare ska hålla ihop. Miranda fryser fortfarande om händerna och hon får värma dem i mina armhålor medan Micke fixar och donar med repet. Jag ser toppen från nedre kanten av glaciären, ja vad jag i alla fall tror är nedre kanten för det är ju ett par dm snö nu på marken. Några stegjärn behövs inte heller här pga. all snö som kommit. Istället för isyxorna har vi här stavarna som stöd. Vi går, steg för steg, sakta uppåt. Innan vi vet ordet av, så står vi där på toppen. Kan lova att det blåste och snöade här och allt bara kändes allmänt tumultartat. Men vi var nu på toppen av Sverige. Miranda ler ordentligt igen och vi kramar om varandra. Såklart ska vi ha några groupies på oss också som bevis. Men det är inte helt klart och tydligt att de är tagna på toppen för den som inte var där med oss. Men VI vet och vi minns exakt när de togs. Det är inte så att vi står kvar däruppe och njuter utan vi går ner så fort vi fotat och kramats klart.
Nedåt får jag leda och det känns väldigt nervöst, det är lite halt under snön och jag vill ju inte orsaka att hela sällskapet ska ramla heller. Micke tycker nog att jag är lite väl långsam och osäker så han vänder hela replaget och han går först. Tack!
Miranda är nu så glad och pigg att även hon gör "high fives" med mötande vandrare (precis som Micke gjort större delen av hela turen) jag följer hennes exempel då jag också fått tillbaka energin.
Väl tillbaka till toppstugan som känns som ytterligare en evighet, måste vi klä på oss ännu mer kläder. Miranda fryser visserligen inte alls längre, men vi tjatar ändå på henne att ta på sig ett par byxor till, vägen ner kan bli bökig och kall påpekar han som vet nåt om de här miljöerna. Miranda har vid det här laget lärt sig att göra som han säger utan att ifrågasätta, så hon klär på sig mer.
Att klättra uppför är ju mest bara tungt, men då ser man ju var man ska sätta fötterna och händerna. Att klättra nerför är ju faktiskt lite svårare. Så, nu kommer vi till den del av hela turen som jag varit mest orolig över, inte blev jag mindre orolig när vi klättrade rutten uppåt. Men vid det här laget kände jag mig rätt avtrubbad och inser att vi måste ta oss genom varje del och vi kommer faktiskt att klara det.
Det mesta sitter ju ändå i huvudet, i alla fall om jag talar för mig själv. Jag försöker titta ner på Miranda och Micke som går före mig, men får stormen rätt i ansiktet när jag tittar neråt. Det både snöar och stormar nerifrån och upp här på bergväggen (det är ju så det blir när det blåser rätt in i en vägg). Jag inser att det smidigast för alla är att jag bara klarar mig själv, så jag gör mitt bästa och känner mig riktigt trygg i det jag gör. Ju bättre det går desto mer stolt över mig själv blir jag. Det här var ju ingen större skillnad mot när vi ränner runt i gruvorna ju. Inga mer tårar nu sen vi var upp på toppen och jag tror inte det blev några fler tårar på hela helgen sen.
Efter ett bra tag är vi framme vid isslänten (som nu består av ännu mer snö) att gå längst fram i replaget känns nu tryggt och bra när jag frågat Micke var jag ska sikta mot och var jag inte bör gå. Miranda tycker att jag går lite väl fort så jag får vänta in henne lite då och då.
Vi fortsätter tillbaka över glaciären och av någon anledning tycker jag mig känna igen de nu snötäckta stenarna på andra sidan, "var det inte där vi satt och åt lunch?" och Micke säger samma sak, han har lyckats navigera oss tillbaka till exakt samma ställe som vi började gå över tidigare på dagen.
Klättra klättra över alla stenar och sen påbörjas en evinnerligt lång vandring ner för storbacken. Det känns som vi inte kommer någonstans utan bara går o går, zick zack ner för berget. Kletigt kladdigt, snöigt. Det är iaf inte tungt och jobbigt. Men ju längre ner vi kommer desto lerigare och varmare blir det och jag börjar fundera på om det regnat/regnar lika mycket nere vid fjällstation som det snöat uppe på toppen idag.
Det hinner bli mörkt så ännu en gång bara går man som radiostyrd i mörkret, men nu även i spöregn. En fot framför den andra. Följ efter Micke och Miranda. Man hinner i alla fall fundera på ett och annat, ja så mycket man nu orkar tänka till slut.
Vid 21, ganska precis, är vi framme vid fjällstation. Vi går in, klär av oss alla blöta kläder (det rinner om jackan som jag trodde var en bra regnjacka) och vi sätter oss i loungen eller sällskapsrummet eller vad det heter. Lyckliga och helt slut. VI KLARADE HELA TUREN!!! YEY!!!
Micke kommer med varsin cola (som vi fått önska) och varsin liten brosch i form av en isyxa med texten "Kebnekaise topp". Jag blir alldeles varm och glad. Vi sitter länge och pratar medan Miranda sitter och chattar ifatt med alla som frågar hur det gått.
Till slut måste vi ändå gå ut, fastän man var allt annat än sugen på att gå ut i regnet igen. Min och Mirandas regnjackor lämnade jag kvar inne i värmen så de skulle ha en chans att torka över natten (då söndagens prognos visade spöregn hela dagen). Väl framme vid tältet inser vi att det nog regnat en hel del här. Vi har nämligen fått en liten vattenpöl i yttertältet/absiden. Det är även lite blött på golvet vid Mirandas sovplats. Alltså, nu känns det lite väl eländigt. Miranda är trött och blir upprörd. Det blir inte bättre av att hon upptäcker att det är blött på sovsäcken, ja tills vi förklarar för henne att det nog är hon själv som blött ner genom att sitta med blöta kläder på hennes saker.
Tanken är att vi skulle koka lite tortellini som Micke köpt borta vid fjällstationen. Men ödet vill annat. Gasen tar slut innan det varma vattnet börjat koka ens. Jahopp! Det var den middagen. Mirran och jag äter varsin ölkorv. Micke äter en burk pesto och lite blötlagda tortellinis. Mitt i allt lägger även tältlampan av. Ska man skratta eller gråta? Det känns som någon försöker säga åt oss att bara ge upp och sova nu. Vi gör som "någon" säger och kryper ner i sovsäckarna och somnar snart.
Tänka sig! Vi klarade toppturen! Vad oroade jag mig för egentligen? Det var nog det jobbigaste jag gjort tror jag, men på ett annat sätt än vad jag gjort jobbiga saker tidigare. Det var en annan slags utmaning än t.ex. min svartbältesgradering i somras. Även fast det kanske låter eländigt minns vi turen som positiv och spännande.
Tack Micke för en tuff men i efterhand riktigt roligt och intressant dag, både jag och Miranda är helt överens om att vi tar den när som helst igen.
Glöm inte att hålla utkik efter del 3, där hamnar alla bilder jag tog med systemkameran.