Ja den här helgen blev inte riktigt som planerat som många redan vet. Men helgens start gjorde också att jag fick en helg jag sent skulle glömma. Så många fina vänner som hört av sig och velat dra ut mig på diverse saker, eller bara för att prata eller skriva lite. Jag uppskattar alla era gester något enormt. Man känner sig så ensam och tror att man är så ensam, men så visar det sig att man faktiskt inte är det.
Efter en sen fredag och med alldeles för orolig och lite sömn så masade jag mig ändå upp för en förmiddagspromenad med min barndomsvän Ingrid. Vi gick i skogen kring Mälby och hon överraskade med fika uppe på en utsiktsplats ut över Mälaren. Där satt vi och pratade om allt möjligt och njöt av solen och utsikten (och det goda fikabrödet såklart). Vilken mysig pratstund vi hade. När vi fikat och strosat runt helt random i skogen en stund åkte jag hemåt och sov lite middag och tvingade i mig mat innan det var dax för helgens enda ursprungliga plan. Att ut och filma vid en öde plats tillsammans med min exman Jocke. Han skulle filma med sin drönare utvändigt och jag invändigt med min kamera och få testa på min gimbal lite till. Klockan han bli rätt sent innan vi kom hem och då var det dax för middag och tv hemma i soffan och försöka komma i säng tidigt. Filmen klipper jag ihop lite senare i höst...
Efter ännu en orolig natts sömn men ändå bättre än natten fredag-lördag vaknade jag och insåg jag hur mitt liv ser ut nu och bearbetade det med lite kaffe och chatt med syrran och Nathalie (livesädningen på dans och sången ni vet). Då mitt huvud är lite fullt av diverse tankar så gick tiden alltför fort tills jag satt i bilen på väg till söndagens fotoutflykt, Säter med Malin och Kim. Inser på vägen att jag skulle bli 30 min sen vilket inte är direkt likt mig (vill jag i alla fall tro). Laddade bilfärden med kaffe och en bra talbok för att distrahera tankarna lite.
12.30 anländer jag till sjukhuset och vi kramas och pratar o hälsar innan vi går in i huset vi ska fota i. Ja, jag kommer på att jag glömt plattan t stativet o kameran hemma, jag har dessutom glömt pannlampan i bilen och nån sak till. Diskret att behöva springa ut och ner t bilen fram och tillbaka 2-3 ggr ;)
Vi går runt och fotar och jag inser hur förstört och länsat detta ställe hunnit bli på bara 1 år. Flera av de saker jag tänkt fota finns inte ens kvar eller är bara i smulor. Va fan! Låt övergivna platserna va! Sluta slå sönder allt ni kan.
Ja och sen var dörren en till en av de större sevärdheterna stängd och satt fast så den gick inte ens att öppna. Men jag tror vi fick lite bra foton alla tre. De bjuder på en fin UE-fika i trappen (och jag på ett uttryck som gjorde lite avtryck). Bortskämd jag blir med allt fika känner jag.
När vi är klara, vid 15, åker jag vidare på min Dalar-turné till Tuna Hästberg dit jag blivit inbjuden för att vara med när de spränger inför deras nya scen de ska bygga. Alltså det vill man ju inte missa. Jag är riktigt tidig på plats men passar på att äta lite söndagsmiddag i solen och ladda om och byta om till gruvläge.
Denna gång fick faktiskt systemkameran stanna på ytan och jag ville ner bara för att njuta av själva upplevelsen. Och med facit i hand, hade jag vetat vad som väntat hade jag helt klart varit med och laddat allt också förstås. Men det var trevligt att vara sällskap åt Ulrika och småprata.
Mattias är snäll och låter mig få äran att i alla fall trycka på knappen med stort K. Jag får lite instruktioner och fattar att det han upprepar flera gånger är extra viktigt så jag upprepar frågande just de sakerna. Testa, ladda, trycka av, BOOOM. Sånt jkla skönt ljud i den smällen och tryckvågen sen. Shit! Bättre än vilken berg-och-dal-bana som helst. Jag känner mig som ett barn och bara jublar och hoppar, tillsammans med den andra.
Vi går ut i salen vi sprängt o herre jklar vad dammigt och vilka vågor det går på det underjordiska vattnet i salen. När värsta dimman lagt sig ser man märken i taket av stenarna som sprängts bort och det är en bra bit de flugit kan jag säga.
Är väl hemma efter 22 och kan erkänna att jag somnade med samma fåniga leende jag haft hela vägen hem och hela tiden efter jag fått trycka på den där lilla knappen. Så lättroad man kan vara då.
Galen helg, galen i Säter, galen sprängning :)
Tack för alla långa varma kramar jag fått
Tack för gruv-fotona Ulrika :).