Har länge tänkt tanken, har flera gånger tänkt svänga in där vid skylten där det står Zinkgruvan. Men, då jag alltid åkt med icke gruvintresserat folk så har det aldrig blivit av. Jag har ingen som helst ursäkt varför jag aldrig åkt hit då det inte tar längre tid än till någon av mina favoritgruvor norröver i Sverige. Men äntligen blev det av, mycket tack vare Micke alltid gör att det blir nåt av sådana här tankar.
Kan säga att det var tur att vi båda var lika ihärdiga och sugna på att besöka gruvan och boka en tur när vi väl bestämt oss för det krävde en hel del energi för oss att få till våra biljetter. Hemsidan var allt annat än logisk och uppdaterad (men jag hoppas de tar tag i den nu).
Väl på plats möts vi av en lugn och fin miljö med en gruvlave mitt på. Ett sött litet fik och några få människor som alla verkade jobba vid eller nere i gruvan. Då vi har över 20 minuter kvar till turen går vi runt och tittar innan vi byter om. Det är då jag hör att de pratar om problemet med hemsidan och gästerna som inte lyckats boka sina biljetter, så jag går fram och berättar att det varit vi som varit så sugna på att komma hit så vi chansat på alla kontaktvägar vi kunnat. Vi står och småpratar med dem så länge så att det till slut blir bråttom att byta om. De erbjuder både stövlar, reflexväst och en väska med rökmask. Rökmasken är ifall det blir rökutveckling som sprider sig från verksamma delen av gruvan bort till oss då allt hänger ihop under jord.
Med allt på går vi bort till gruvlaven, det är där vi ska åka ner i en pytteliten personhiss driven av en vajer. Vi baxar in oss alla 4 och Richard, vår guide, signalerar att vi vill ner. Han stänger grinden och vi åker ner, det skakar och har sig en del och hissen går väldigt fort men ger en riktigt bra känslan av gruva. Richard ja, vår eminenta guide, han har själv jobbat i gruvan i 38 år innan han gick i pension och började guida. Utöver hans jobb har han ett genuint gruvintresse. Bättre guide än så kan man nog inte få (ursäkta alla mina guidevänner).
Vi landar på 200 meter under markens yta och vi möts där av en dörr. Bakom den dörren visar det sig att vara en otroligt fin gruvmiljö. De flesta andra besöksgruvor vi varit i är ofta väldigt tomma på maskiner idag, men denna har alla kvar. Maskinerna har själva fått åka samma hiss som vi åkte ner så de har helt enkelt skruvat och tagits isär för att passa hissen och sen monterats ihop på plats. Då gruvan aldrig gått i konkurs har dessa maskiner inte då heller behövt lämna gruvan. Så vår tur bjuds på ett överflöd av kvarlämningar och jag gör vad jag kan för att hinna med och fota. På vägen tillbaka frågar jag om jag hinner fota på "mitt vis" i och med att det tar lite längre tid. Richard berättar att vi har gott om tid och de andra tre pratar på medan jag ljusmålar och fotar. Jag fick även med guiden själv på en fin bild. Han berättar om historia och ytterst lite om teknik, den delen hoppas jag han berättar mer om vid en framtida nördtur vi börjat planera lite på. Men sådana fakta kommer jag i vanlig ordning inte ta upp här.
Både gruva och själva museet är fyllt av information och lämningar och drivet ideellt så de 200:-/pers vi betalade kändes väldigt lite. En oas för gruvnördar. Ett extra plus för en gruvarbetare till guide. Allt detta vägde helt klart upp för krånglet med bokningen. Vi passade på att åka lite gruvlok uppe på området, det gav ju inte samma känsla som när vi var uppe i ... (de har tydligen ett lok från denna gruva, det är kul hur allt hänger ihop) men ändå en mysig tur det också. Fikabrödet inne i fiket var hembakat och otroligt billigt, tror jag knappt skulle få en kaffe för samma pris som vi köpte fika för två personer där. Ett område och gruva jag helt klart kommer besöka igen.
När man ändå är i området finns lite andra ställen att besöka. Ett varmt tips är att ta med matsäck och äta vid lilla Garpa gruva, såhär års även spray mot mygg.