Ja, det är nog ändå så att jag kan kalla mig för gruvfotograf. Vi hittar på den titeln helt enkelt. Det och "gruvfotografering" är nåt jag varit iväg och pratat om nu i flera omgångar. Dels ett par föreläsningar och sen en lång filmad intervju av John Hagby i hans fotoprojekt Kalenderfotografen. Som fotograf rekommenderar jag såklart att skaffa en inloggning till deras sida och se den där, de har mycket annat skoj att kolla på i form av olika gratisseminarier t.ex. Ni andra får hålla er till tåls lite till innan den publiceras offentligt på Youtube om någon månad.
Månadsskiftet här har verkligen gått i gruvfotograferingens tecken. Valborg var jag i Tuna Hästberg som fotograf till deras Valborgsevenemang tillsammans med Illumnia Eldshow. En show som ni vet att jag fotograferat och filmat flera gånger förut. Detta år blev det lite extra spännande då det samtidigt blev invigning av Indy 2.0, d.v.s. nya scenen. Tanken från början var att jag skulle titta på första showen och fota nästkommande två, men då jag erbjöds en unik "fotospot" under första föreställningen så hoppade jag så klart på det istället. Fotografering av tre föreställningar blev väl ca tre fototimmar, tre fototimmar med 70-200. Den kändes i mina axlar och armar dagen efter.
Direkt från showen hem till Malin och efter diverse småprat och skratt kraschade vi alla i säng. Jag sov verkligen stenhårt fram till kl 05. Då blev jag väckt av ett sött jamande av en liten kattkille på sju mån som tyckte att jag skulle vara vaken och släppa ut honom. När jag pratade med honom kom han och buffade nosen mot mitt ansikte och sen la han sig ner med ett bank mot min arm och var så gosig, sen upp och titta i fönstren (det var ju ett evigt kvittrande utanför), ner till mig och buff mot ansiktet, bonk ner mot armen och sen upp igen. Jag fattade ju att det här kommer inte ta slut förrän jag gör det han vill och som gäst är det inte min roll att uppfostra honom så jag släppte ut honom. Tror jag det att han vill ut till vårmorgonen. När jag vaknade igen kände jag mig bakfull, det var nog både vätskebrist och all rök i gruvan från dagen innan. Jag gick ner till Micke P som också vaknat. Släppte in Malins två andra katter och kelade och pratade lite med dem också (ok, ja jag saknar att ha katt själv). Fick Micke att fixa kaffe och efter ett tag ramlade även Malin och Kim ner. Kim fixade värsta hotellfrukosten med en perfekt omelett och jättegoda pannkakor.
Till slut lyckades vi i alla fall sega oss iväg. Planen för dagen var att åka till en välkänd gruva och fota lite. Men, det är väl bara att erkänna att vi alla tagit ut oss en del tidigare dagar så vi var ju inte helt pigga nån av oss. Småsega men bedrövligt gruvsugna (ännu ett påhittat ord tror jag).
Ner i dagbrottet med stödrep. Micke går först och riggar och sen går vi ner, en efter en. När vi är nere i själva gruvan lämnar vi repet och går över till att klättra bredvid och på hundbanan ner.
Väl nere kommer vi direkt till en av de motiv jag ville fota sist jag var här, men då har jag för mig att jag var den ende med systemkamera och skippade att plocka upp kameran hela tiden så jag hade några motiv kvar att fota här. När jag väl är klar där så har de andra klättrat upp på nån hylla, Malin och Kim är där och fotar lite. Micke är nere vid mig och tänker gå ut på isen med "blindkäppen" och se om den håller så vi kan ta oss bort till ispelarna. Micke tar sig bort och säger att jag kan komma efter. Jag går och tänker "isen håller, det är bara överisen som är dåligt" repeterar det som ett mantra. Men så kommer jag ut en bit så liksom gnisslar det mer en knastrar och jag kollar på isen och visst ser den väl ut att vara lite mer än 1 dm men jag har minnen från i vintras när det sa "knaaak" och säger med harig röst "nä jag tror jag vänder". Jag klättrar istället upp till de andra två och fotar lite detaljer där.
Men, så känner jag ju att jag vill ju bort och vi alla ska bort till ispelaren så där är väl bara att stänga av hjärnan och köra. Den här gången får jag låna "blindkäppen" och skojar lite nervöst om den. Nu har jag en ny strategi och det är att bara älga på till andra sidan istället. INTE gå försiktigt och lyssna och känna efter sådant, nu kör vi. Nu får det bära eller brista, ja och det rent ordagrant. Isen håller ju såklart. Men jag tar en paus på några stenar som sticker upp och agera modell när jag ändå står där. Passar mig fint. Väl över på andra sidan går vi runt och fotar en stund. Som vanligt sprids alla vind för våg men i alla fall så vi hör varandra och håller ihop två och två.
Tiden springer såklart iväg när man har kul. Jag kollar till på klockan och hon har blivit halv sex. Jag börjar räkna efter att om det tar oss 1-2 h upp och sen ska vi äta pizza, då är jag hemma vid tidigast 23. Jag föreslår med andra ord att vi börjar ta oss upp i och med att jag ska upp och jobba dagen efter dessutom. Om trappan i Tuna igår sög musten ur benen och gav en rejäl skön mjölksyra så gav klättringen upp mer puls än mjölksyra. Man använder ju hela kroppen när man kryper och klättrar. Jag kör på och är strax bakom eller framför Micke P. Malin och Kim teamar lite på vägen upp och låter dem göra det, inte behöver vi köra samtidigt upp alla fyra.
Väl på ytan är det dax att byta om till civilt, vi packar in i bilarna och kör till där vi ställt av min bil och beslutar att vi skippar pizzan idag. Jag är rätt trött och rätt tacksam över att få komma hem vid 21 istället. Istället för pizza blev det visst två bullar och en 0,5l Cola på vägen hem. Jag kan det här med att äta rätt.
Nu har jag en hel skrälldus med bilder att ta hand om. Ni får helt enkelt hålla utkik efter dem vartefter på sidan och insta. Men håll utkik efter bilder från eldshowen, en cool bild med tilt-shift och modell från gruvan och fina ispelare m.m.
Comments