Ringer det en kompis och frågar om man vill vara med och utforska gruvor, då säger man ja. Oavsett hur mycket man har egentligen och oavsett väder. När jag skriver "oavsett väder" talar jag inte om regn och åska utan om sol och hetta. Ja som hela den här sommaren bestått av. Det tar liksom emot att ta på sig långkalsonger och fodrad jacka och gummistövlar då.
Men tack och lov blev det lite svalare OCH det blev både regn och åska när vi väl stod där och skulle byta om :)
Då vi skulle ner en bit bantade jag packningen rejält. Enligt Emil skulle prompt kameran med. Men att ta med mitt tunga vidvinkelobjektiv tog emot rejält. Istället packade jag utrustning för att fortsätta fota på samma vis som mitt projekt. 50mm och min speedlight.
Emil klättrar först och riggar hela vägen ner. Jag fortsätter efter honom, en eller två omsäkringar bakom honom. Sista biten är lång, det darrar i benen där jag står på stocken och ska säkra om. Det är högt, jag ÄR säker, men huvudet och kroppen spelar mig ett spratt och viskar "du är ovan, du är ovan, du är ovan", allt för att sänka mitt själv förtroende. Men, snart står även jag på botten av schaktet och tittar upp och tänker "jahapp, där ska man klättra upp sen men det tar vi då".
Gruvturen är fin och full med fina miljöer och lämningar, vår utforskning är lyckosam kan man säga. Jag hinner fota en del detaljer och provar att fota lite miljöer med blixt och det blir helt ok det med, men jag gillar lystern som blir när man använder pannlampan och ljusmålar. Blixten ger ett annat sken, men känns kanske lite plattare. Ni får avgöra själva sen.
Vi är nere några timmar och hinner ganska långt ner (Emil var längre ner än jag) och vi hinner äta lunch på ett väldigt mysigt ställe med massa vackra utfällningar.
Efter flera timmars promenad och utforskning är det till slut dax att masa sig upp.
Vi har planerat så att Emil klättrar först och firar med repsäckarna upp. Våra ryggor tar vi på släp i slinga fastsatt i vår sele vi har på oss.
Till slut är det min tur. Jag fäster in mig med croll och handklämma. Jag trampar och trampar, repet töjs ut och jag trampar. Det strular lite med fotslinga och hur repet faller och ryggan känns ivägen. Men efter lite mek får jag ordning på allt och repet faller som det ska. Det är tungt. Klättra 3-4 tag, vila, klättra 3-4 tag, vila. Så kör jag långsamt långsamt. Det värker där selen sitter, det ömmar i armar och det ömmar i låren, men det är bara att kämpa och bita ihop. Ungefär halvvägs, när jag får känslan av att vilja ge upp. Där tar jag fram min energidryck och häller i mig. Trampar vidare i samma takt som innan men efter ett tag går det bättre. Sakta ser jag första omsäkringen närma sig och högen med rep på botten blir mindre och mindre.
Vid omsäkringen säkrar jag om mig och ställer mig på stocken och börjar (med darriga ben igen) rigga av hänget. Det här var INTE igår jag gjorde men det sitter och det är skönt att fokusera på något annat än klättringen i sig och få lite vila.
Några meter till och en omsäkring till som ska riggas av. Repet är nu riktigt tungt under mig och då blir det också tungt att få upp knuten för omsäkringen.
Till slut är även jag pustande och stånkande uppe på ytan och kravlar runt. Känner mig stökig och svettig men inte så trött längre. Bara glad att vara uppe igen.
Nu är vädret fint och soligt igen och vi möts helt enkelt av en fin sommarkväll.
Kameran är påfylld med fina foton från turen, jag har också passat på att påbörja mitt nästa fotoprojekt när jag ändå hade tillfälle. Det var värt släpet, men jisses så jag kan hata släpandet av kamera m.m. många ggr när man ska upp.
Tack för turen och för att jag fick haka på Emil. Nu längtar jag till nästa tur.