Så var en hektiskt och mysig helg till ända. Det slog mig när vi kommit hem från Kroatien förra helgen att jag hade knappt 2 veckor på mig att packa och jag vet ärligt talat inte vem som var mest stressad av det, jag eller vissa andra utomstående. Min tanke var "hur mycket hinner man samla på sig på 1,5 år?" ja det var såklart inte så mycket, men mer än vad jag trodde. Med packning och fredagsmys i fredags kväll och packning och röjning större delen av söndagen kände jag att jag var värd lite paddling på söndagen, att lämna allt hemma för att komma ut och tänka på helt andra saker. Packningen går ju snabbt och rätt enkelt men det har varit värre med allt annat runt omkring flytten.
Först på söndagsschemat var att hämta mina tavlor från utställningen jag haft (de är för övrigt fortfarande till salu för samma kompispris som innan) sen åkte jag direkt ut till kanotklubben i Västerås, det var liksom ingen idé att hem och sätta sig i 15-20 min och sen åka. Johan och Micke kom inte alltför långt efter, men att vänta i det härliga höstvädret som var gjorde mig inte så mycket. Jag var glad, pigg och taggad. Det var ju ändå första turen även med Micke, sen har jag längtat ut med kajaken ett bra tag nu.
Efter diverse pysslande med kajaker och packning var det dax att hoppa ner i kajaken. Jag bad som vanligt efter lite matnyttiga tips, nu när Micke var med så kanske han hade några nya tips att tillgå. Allt för att slippa börja kajakturen med att plurra liksom. Kajaken är ju lite som ett djur här, den känner av när dess utövare är lite osäker och blir som bara vingligare då. Men jag SKA lära mig!!!! Nöjd och lugn tar jag mig ner själv och kan fixa iordning resten lite drivande i kanalen vid klubben medan jag väntar på killarna.
Vi kör högervarv runt Björnön och fortsätter rakt ut mot Norrskär där vi tar vår fika. Vinden ligger så fint i ryggen på oss och även när vi vilar driver vi framåt i bra takt. Jag och Johan babblar på som vanligt om ditt och datt, Micke flikar in där han hinner med.
Solen skiner och kajaken glider fram över vågorna på Mälaren och det är så skönt att bara paddla, en monoton övning som gör att man hinner tänka en hel del också. Det slår mig att jag är lugn i kajaken redan från början och även fast det går lite vågor emellanåt, dvs jag har lärt mig att lita på kajaken mer nu.
Det blåser som sagt lite grann och när vi är borta vid Norrskär blåser det så man får hålla koll så att inte kajaken driver mot nån av stenarna som sticker upp där, rännan man annars paddlar in i är förstås mer eller mindre torrlagd så vi får lägga till vid steniga strandkanten istället. Istället för att chansa och kliva runt på stenarna med skor och strumpor tar jag av mig och går barfota ner i vattnet medan Johan är snäll och håller i kajaken, han som har torrdräkt. Det uppskattades att slippa gå alltför mycket i det kalla vattnet. Vet inte om jag blivit skadad av allt deltagande i Tjurrusets lopp, men jag tyckte inte vattnet var så galet kallt ändå.
Vi tar fram vår matsäck och njuter i solskenet, mmm kaffe och macka. Mina blöta fötter får torka i höstsolen innan jag tar på mig ett par ullstrumpor en stund. Vissa av oss tror jag faktiskt t.o.m. somnade där i solen en stund. Själv blev jag bara rastlös, så jag passar på att gå ut i skogen och kissa, plocka med prylar och annat. Jag försökte lägga mig i solen och koppla av jag med, men det var lite svårt.
Äntligen säger en av killarna att det nog är dags att ta sig tillbaka, jag tänker "jippie, lite mer paddla". Vinden har mojnat lite och i och med den vägen vi tar tillbaka får vi en näst intill vindstilla tur hem. Ju mer vi närmar oss klubben igen, desto mer drar vi ner på tempot känns det som, i alla fall jag. Man vill njuta in i det sista. Så känner jag ofta men nu visste jag dessutom att det här skulle bli årets sista tur med kajak. Men det kan hända att någon satt dagen efter och googlade torrdräkt för kajakpaddling...