Nej, jag kommer inte att skriva något nämnvärt om Covid-19 eller Corona, den informationen får du säkert tillräckligt av ändå. Det är inte så att jag struntar i det, men jag känner att jag inte har något att bidra med där och det är inte heller sådant min blogg är tänkt att handla om. Jag tänkte istället skriva om när vi flydde upp till fjällen, bort från allt sådant. Två dagar i snöiga fjäll, det laddar batterierna kan jag säga.
Denna helg hade vi planerat sedan länge, att komma iväg upp och åka turskidor på fjället efter ett antal jobbhelger i gruvan. Roliga jobbhelger i gruvan (blogginlägget om invigningen kommer näst, jag lovar) men jag kände att det kunde vara skönt med totalt luftombyte.
Skidorna hyrde vi hos Aktivt Uteliv ute på Björnön i Västerås, precis som när vi hyrde snöskor. Ett helt kit med skidor, stavar och pjäxor. Marcin valde däremot att ha sina långfärdsskridskorpjäxor (långt ord det blev) medan jag kände att jag gärna hyrde för att få några högre mer stabila.
Väl på plats inser vi att vi självklart inte kommer bli lika ensamma ute som förra gången vi var här. Självklart, med tanke på vädret - solsken, klarblå himmel, vindstilla och ca -5. Men vad gör väl det. Fjället är stort. Vi beslutar att lämna stora ryggorna nere i bilen och bara ta en tur och känna på skidorna. Ett beslut vi är väldigt nöjda med. Det var skönt att bara ha kameraväskan (med nya fina kameran i) och ingen annan vikt alls. Marcin har bara med sig en rygga med matsäck och lite nödgrejer, som kan behövas när man ska ut på just fjället. Vi har rekat leden i appen FSjällkartan och jag slår på spårning för att se hur långt och vilken väg vi åker. En otroligt bra app för övrigt som går på GPS och inte datatrafik vilket gör att den blir användbar var som. Fjällkartorna köper man för 35:-/st - lite annat än papperskartorna (men vi har en sådan också med oss + en vanlig hederlig kompass).
Jag ljuger om jag säger att första 100m var en angenäm tur. Jag ljuger om jag säger att det inte var ett dugg bakhalt trots att det skulle vara tillräckligt bra med "fiskfjället" på skidorna. Men, för det första var skidorna beräknade att vi skulle ha mer vikt och sen tror jag faktiskt inte stighudar eller något biter på den isiga snön som låg längst ner i dalen, vid parkeringen. Vi får snart in en hyfsad teknik och väljer att åka där inte snöskotrarna åker. Dels får vi ju mer lugn och ro och sen är det betydligt bättre grepp för oss där. Vi åker och åker, ibland går det bra och ibland inte. Efter 2,5km uppför ser jag något som ser ut som ett väldigt toppigt hustak - ja precis som det såg ut att vara på Särnmanskojan som vi var på väg emot. Marcin drar om mig och hittar en fin teknik uppför. Jag känner mig bara trött och inser själv att jag både ätit för lite energi och slarvat med vätska. Men hoppfullt skidar jag på och tänker att vi snart får både mat och vatten...och KAFFE <3.
Men ju mer hustaket närmar sig så inser jag att hustaket faktiskt är en ensam fin tall uppe på fjället. Fan. Men, så snart jag kommit upp så ser jag faktiskt taket på riktiga Särnmanskojan. Nu, efter 3km slutar stigningen och jag kan äntligen åka skidor på riktigt. Solen skiner, det glider fint och vi är faktiskt i stort sett själva i spåret som ni kan se på film och foto här.
Vi stannar vid stugan en stund, men sitter ute i solen i en skottad soffa och fixar kaffe och mat. Maten ja. Hm. Note to myself - kolla utgångsdatum på torrfodret innan du packar ner det. Jag misstänker att maten håller ett tag efter utgångsdatum men den här rätten smakade BLÄ. Den sk majsen i var mer grå än gul. Vi delade istället på den andra påsen mat och åt lite goda digestivekex och drack kaffe.
Fulla med energi ger vi oss efter lite mer fotograferande av ner mot bilen igen. Det här kommer bli spännande. Den lutningen med turskidor... Ja för min egen del blev det en hel del plogande och tre stycken vurpor. Jag är inte riktigt van att åka skidor i den typen av gupp som vi åkte förbi här så jag flög några gånger och landade mjukt och fint i snön.
Nere vid bilen packar vi våra stora ryggor och åker mot stugan vi tänkt övernatta i. Där fixar vi iordning med sovsäckar och liggunderlag på britsarna, fixar ved för kväll och natt, lagar mat och bara myser vid brasan och sitter och pratar till sent på kvällen.
Dagen efter vaknar jag av solskenet som tittar in genom fönstren. Jag stiger upp först och fixar kaffe till oss. Vi tar det lugnt och äter frukost och tar en påtår i lugn o ro. Utanför blåser det nämligen halv storm, igen. Den blåsten i uppförsbacke i just motvind var inget vi var sugna på. Vi åker istället till Njupeskär och vandrar lite där. Här kan ni se på filmen hur det blåser, liten lätt bris va ;).
En skön helg utomhus. Såklart längtar jag tillbaka. Men jag känner mig lite mer redo för våren nu när jag fått lite mer snö. Bara att packa ryggan och ge sig av såhär är så skönt. Den här turen blir också något jag sent kommer att glömma. Skidorna var helt ok. Kameran är som en dröm, det är så lätt att fota med den så jag knappt känner mig seriös längre. Men det kommer ett blogginlägg om några veckor när jag hunnit testa den lite till.
Nu till helgen kan det bli så att jag kommer att dyka igen för första gången på över 1,5 år. Jag överdriver inte om jag säger att jag är lite nervös, men också glatt pirrig. Lite blandade känslor med andra ord.