Ja, jag kallade ju förra inlägget för "del 1" så då kan man ju tänka sig att det kommer en del 2 också. Då denna resa var en större grej för mig att genomföra mentalt än i praktiken så finns det ju en del att dela med sig av. Som jag skrivit en del tidigare om så har jag varit feg, eller inte haft tro på mig själv att jag skulle kunna ta tag och göra sådana här saker alldeles själv. Men när man väl blir varse att man faktiskt klarar så mycket mer än man trott, då växer möjligheterna enormt.
Men tillbaka till Norge. Onsdag hade vi bestämt att det skulle bli en vilodag. Vilodag för mig innebär att ta en kortare tur i närheten av där vi bor, en kortare utflykt helt enkelt. Vet inte om barnen missförstod mig på det ordet men det kändes lite så på vägen upp på toppen när lutningen var värre än turen upp på Predikstolen dagen innan "maaammmaaa det här skulle ju vara en VILODAG", jag svarar hurtigt "men det ÄR ju en vilodag, turen är ju inte ens 4km..." Nåja. Efter en del diskuterande i branten upp på toppen som t.ex. inkluderande meningen "enkelt val att vända och gå ner eller bita ihop, hålla käften och kämpa på sista biten" så kom vi fram till att en topptur (topptur och topptur, men ni fattar vad jag menar här) är värd att kämpa för, vi hade ju redan börjat ana utsikten som väntade oss.
Väl på toppen släppte mycket riktigt den dåliga stämningen. Turen ner från berget var betydligt lättare och hade trevliga inslag av en tjurhage t.ex. :) Dagen var tack och lov lite molnigare, kyligare och blåsigare vilket gjorde turen betydligt mer behaglig att genomföra.
Som jag skrev tidigare var vår plan att besöka Kjeragbolten. Men efter mycket planerande och forskande så insåg jag att den turen skulle bli så mycket jobbigare än vad det skulle ge. Bara att ta sig till och från starten för turen skulle ta närmare 6 h. Så valde jag annan tur till torsdagen.
Hade kollat lite i broschyrer och på nätet och hittade en rolig stenformation hyfsat i närheten som hette Trollpikken. Menar, bara namnet var ju värt att besöka stället för. Vem vill inte kunna säga att de besökt Trollpikken. Eller "ja men jag klättrade såklart upp och satte mig på trollpikken o satan så stadigt man satt"...eller nä, gick jag för långt där? Trollpikken blev känd i sociala medier omkring 2017, men tydligen upprörde uppsynen av naturfenomenet ett gäng aktivister så de sågade av hela pikken. Detta ledde till ett mindre uppror kring lokalbefolkning m.m. och lyckades samla sponsorer och pengar för att laga pikken bara 2 v efter den blivit avskuren. Jag vet faktiskt inte vem av dessa två läger jag ska bli mest imponerad av. Trollpikken är enorm.
Turen skulle vara den enklaste på hela veckan på flera sätt. Knappt någon lutning ("bara" 180 m på 2 km) och stigen skulle vara lätt.
Det var en mysig tur med ett läckert landskap. Vi är vid det här laget helt ense om att vi här helt över örona kära i Norges natur och att vi alla vill flytta hit. Det vi lärt oss är att vandra i Norge liknar sällan vandring hemma i Sverige.
Efter torsdag kommer tyvärr fredag (herre gud, det är inte ofta man säger så) och det innebär hemfärd. Men vi har ingen brådska hem och har planerat minst en övernattning på vägen hem. Det fick bli en tältning i Notodden (igen) och sedan en mysig övernattning hos Petra med familj i Karlstad.
Väl hemma igen så känner jag hur mycket jag har kvar att göra i Norge. Jag är förvånad och stolt över mig själv som klarat all bilkörning helt själv och ja allt annat också för den delen. Barnen har varit till stor hjälp och jag är imponerad (trots vissa hormonutbrott) av deras tålamod över lag och är så glad att de uppskattar min typ av resor.
Nu ska här fixas med det sista med skolarbetet. Har bl.a. en tung bok om fotografi att läsa klart och sen börja på bildspelet som ska vara på utställningen. Det blir ett skönt avslut på semestern.