Så kom den del av livet som känts så långt borta, den man undrar ibland, mitt i 3-årstrotsen, om den ens kommer att äga rum. Den kommer plötsligt och med blandade känslor. Ja jag pratar ju om när barnen blir stora och ska flytta. Jasmine, min äldsta ska plugga en hel massa år i Karlskrona nu och vi var ner i helgen för att lämna av henne.
Jag tror hon klarar det betydligt bättre än vi andra i familjen, jag själv kan erkänna att jag satt och grät en stund i bilen efter att vi åkt ifrån henne på söndag förmiddag. Jag är ju så stolt och förstår ju att hon är stor, men saknad och oro över hur det ska gå, hur hon kände bara välde över mig (sen kanske min vecka i övrigt varit en känslomässig berg-och-dalbana). På kvällen chattade jag lite med henne och hon verkar ju stormtrivas än så länge och då kände jag mig lugn. Lite avis på det hon har framför sig samtidigt. Lära känna en ny stad via cykel, skolan med nya kompisar och allt nytt där. Men jag kommer sakna hennes sällskap här hemma väldigt mycket, precis som jag också saknar den dagliga kontakt jag haft med en vän fram till nu. Men nu till turen till Kleva. När jag kollade vilken väg vi skulle åka ner till Karlskrona föddes en tanke på att man kanske kunde åka förbi Kleva Gruva på vägen hem, så jag pratade med barnens pappa, Jocke och förklarade att det var en omväg på kanske 20-30 minuter och att det vore så kul att få göra ett inlägg även om denna gruva när vi ändå var så "nära". Han föll för min idé och Miranda brukar ju vara med på det mesta och hade kanske inte heller så mycket val.
Hade läst på lite innan att de ofta har dålig täckning ute vid gruvan så kontanter var att föredra. Sen läste jag att denna gruva fick man gå runt i på egen hand, låna hjälm, lampa, jacka och stövlar. Perfekt. Jag mailade och frågade vilken tid som kunde passa bäst för att slippa värsta ruschen av besökare och timade in det på hemvägen.
Stället är verkligen en oas. Perfekt för barnfamiljen som gillar skog och äventyr. Här finns klättervägg, man kan vaska guld och grilla korv och göra egen brasa. Jag hade förmånen att träffa deras gruvkatt, ..... Vi passar på att låna deras dass och sen går vi in och köper biljetter. Med en kameraväska över axeln och en annan i handen går vi in i butiken. Biljetter köper vi i butiken och sen får man gå in och hämta ut hjälm och lampa. I fönstret där står en rad med jättefina karbidlampor vilket jag kommenterar. Killen bakom kassan fattar först inte att jag fastnat för de gamla lamporna utan tror att jag menar deras fina lampa över disken. Men när han fattar att de är de gamla lamporna frågar han om det är jag som ville fota och filma stället, avslöjad. Ut och byta skor till stövlar, det verkar välbehövligt då de flesta stövlar är rejält gulskitiga, finaste färgen på smuts tror jag.
Väl inne i gruvan är det lågt i tak, Jocke testar sin hjälms hållfasthet precis hela tiden. Han får gå rejält böjd. Gruvan bjuder på ett virrvarr av orter, gruvsalar och schakt. Alla tre älskar känslan av att få går runt själva och undersöka gruvan. Skyltarna "..." lockar och man vill ju som vanligt bara fortsätta förbi dem. Jag har ju lärt mig att det är i dessa delar guldklimparna finns, ja alltså inte bokstavligt talat utan jag menar rent fotomässigt. Vi turas om att gå först för att få känna upptäckarglädjen. Vi provar på "labyrinten" och är nog i varje lite vrå innan vi till slut börjar ge oss uppåt för trapporna och ut i värmen igen.
Trots väl turistanpassat och barnanpassat kände vi oss nöjda då flera delar var sådär blött och skitigt som vi ville ha det. Vi lämnade karta och häfte mestadels i väskan och gick runt som man gör i en övergiven gruva. För de mindre barnen finns en skattjakt och lite annat som kan göra det spännande för dem som kanske inte är så intresserad av själva gruvan och gruvbrytning. Miranda gav gruvan högt betyg och tyckte det var en spännande rolig tur. Jag hade önskat lite lägre tempo för att finna ro att fota mer, men det berodde nog mer på sällskap än gruvan. Jocke tyckte också det var en rolig tur och ändå passande för hans knä. För min del kommer det nog bli fler stopp på vägen hem när jag varit och hälsat på Jasmine.