Jag brukar passa på ibland att följa med Marcin på demodagar runtom i landet. Ibland känns dessutom platsen lite extra lockande att själv passa på att dyka. Dykt på vrak, ja det har jag nog inte gjort på säkert 10 år, inte sedan jag tog mitt Cave 1.
Jag är verkligen ingen båtmänniska men kan på nåt sätt förstå de som är det. Själv blir jag rastlös när jag spenderar för lång tid på en båt och sen ska vi inte tala om sjösjuka. Jag vet inte hur många kartonger med postafen och calma jag knaprat i mig under de år som jag dök mest vrak. När jag sen upptäckte gruvorna och insåg att jag fick ännu mer känsla av historia där, då lämnade jag vraken helt.
Grinda
När Marcin berättade att han skulle ut till Grinda däremot så tänkte jag att det kunde vara kul att följa med ut i skärgården. Hade ju hört en del om Grinda via Dykplattformen som har sin dykning där och hade hört att det fanns vrak man kunde dyka från land. Perfekt.
Vi blir mottagna vid Löknäs och får åka båt ut till Grinda. Väl på plats står en fyrhjuling med släp och väntar där vi lastar på alla prylar som ska kunna lånas ut + våra egna dykprylar såklart. En kaffe uppe vid mysiga värdshuset och sen promenad bort till dykplatsen, baksidan av Grinda kan man säga...
Det är en skön blandning av folk och olika sorters dykare. Den enda kategorin som inte var på plats var någon med RB (= rebreather dvs apparat som återanvänder utandningsluften och tillsätter ny fräsch. På det sättet avger den inga bubblor och gasen räcker också längre), det är inte alltför vanligt idag. Jag och Marcin minglar runt och många är som vanligt intresserade av lampor och såklart uv-scootrarna. De gör upp en turordning vilka som ska få provåka scootrarna och när.
Dyket
När så de första börjar komma tillbaka efter sina dyk passar jag och Marcin på att hoppa ner i vattnet. Torrdräkten har jag redan gått runt i ett tag då det börjat regna lite, men bara lite. Vi går genom dykplanen en sista gång och sen sjunker vi ner i Östersjöns gröna vatten.
Vattnet är varmt och skönt smakar lite lite salt, hade glömt den smaken. Sikten är skiftande, inte helt bedrövlig men inte heller toppen, vi är ju ändå i Stockholms skärgård. Vi dyker på ca 6-8m djup till vi stöter på linan som ska gå ner till lilla segelbåten. Runt 10-15 meter börjar jag känna igen Östersjöns grumliga mörker och känner att den biten har jag inte saknat alls. Men, när linan börjar stiga från bottens yta ganska rejält kommer en annan känsla jag faktiskt har saknat. Känslan när man inser att man faktiskt är vid vraket och att det vilken sekund som helst kommer att torna upp framför mig. Den känslan är rätt maffig och full av förväntan, varje gång.
Liten segelbåt är ordet, men också söt och ganska intakt ändå, jag har sett betydligt trasigare vrak. Helt ok att göra ett dyk på och jag skulle säkert kunna spendera en lång stund med att bara leta detaljer om jag varit på det humöret. Nu försökte jag istället leta videovinklar och hålla reda på Marcin (inte för att han är svår att hålla reda på) och mitt i allt råkar jag få upp min linecutter av misstag som jag inte riktigt vet vad jag ska göra av *suck*...den får hänga på lampans pistolhake. Jag signalerar till Marcin att jag nog fått nog av vraket nu och vill gå uppåt och tillbaka.
Vi tar nästan väg tillbaka men vi ligger istället på ca 5m från linan och "hem". Vi spanar små söta fiskar och Marcin spanar nåt under stenarna som verkligen fångar hans uppmärksamhet. Han kallar på mig att jag ska komma och titta jag med. Men jag ser...sten...silt och nån sjöväxtlighet av nåt slag. Nåt intressant djur ser jag då inte så jag simmar vidare.
När vi är på ca 1,5m tittar jag upp mot ytan och ser hur det spöregnar uppe och stannar under ytan ett tag till. När datorn visar 0.7m slår fenorna i vattenytan och jag inser att det är dax att stoppa upp huvudet nu. Dyket är slut för idag.
Regnet
Regnet vi såg redan under ytan envisas med att ösa ner konstant i flera timmar. Vattnet droppar ner konstant i ansiktet och var vi än står så droppar och regnar det. Vi samlas några stycken under ett stort träd när vi ska äta för att inte maten ska förvandlas till en soppa (ok, nu kanske jag överdrev lite). Bästa outfiten i det här är att behålla torrdräkten på helt enkelt. Den får vara på hela vägen till vi når fastlandet igen.
När vi väl sitter i båtarna på väg till fastlandet har det slutat att regna och när vi åker hemåt genom Stockholm skiner solen för fullt igen.