Vet inte om det finns intresse av att läsa om annat än fotograferandet här men på nåt sätt hänger ju allt ihop. Fotograferandet, friluftslivet och intresse för vackra och/eller övergivna platser. I de flesta fall åker ju kameran alltid med, men i det här fallet hade jag inte utrustning för det.
För min del började allt det här med övergivna platser med att jag just började dyka. Men gruvandet och fotograferandet i de torra delarna tog som över, det var både roligare och smidigare tyckte jag att hålla sig där om man slår ut det på en hel dag.
Men nu var det alltså dax, efter nästan två års torrläggning att hoppa ner i vattnet igen. Precis som sist i sällskap med Anna och Johan, men nu även Emil. Som vanligt tackade jag ju ja innan jag började tänka mer realistiskt hur det skulle vara att dyka såhär års. Den insikten kom några dagar senare ja och speciellt samma dag när det var 29 grader. "Herre gud, är vi kloka i huvet? Ska vi stå där på den soliga grusplan i torrdräkt och flera lager underställ? Jag kommer ju att smälta bort". Så gick tankarna. Jocke ifrågasatte min intelligens när jag var i huset och hämtade mina dykprylar. Men en sak som också är säker med mig, likaväl som att jag hoppar på saker ibland (ofta) utan att tänka realistiskt på det så ser jag till att utföra det jag lovat. Så, det var bara till att packa och åka, inte tänka så mycket.
Väl framme vid bommen står det såklart fullt av bilar, självklart har nån ställt sig framför bommen också. Så jag, först på plats av oss, får gå hela vägen bort till brottet och leta upp bilägaren och släpa upp denne ur vattnet och bort till bommen för att flytta biljäveln. Nåja, jag var inte bitter alls där jag gick svettig i skogen helt i onödan. Jag var inte heller badsugen när de andra dök upp heller ;). Kan lova i alla fall att bilägaren skämdes som en hund, som de alla säger "trodde ingen använde bommen så".
Efter ett dopp och lite sallad hoppade vi alla ner i dykprylarna. Var glad att jag kommit ihåg allt utom dykdator och att allt faktiskt verkade helt och intakt. Ja allt utom tätningen på en av handskarna när jag tagit på mig dem, en stooor reva drog jag upp men det åtgärdades av några varv svart silvertejp med döskallar på.
Snart låg vi ändå där, alla fyra och guppade på ytan. Må säga att det kändes riktigt bra och doppet innan påklädningen av prylarna gjorde att jag aldrig blev så svettig som jag befarat. Lite s-drill med Emil som jag skulle dyka med så sjönk vi ner i Kolsvas ljumna vatten.
Tanken från början var att vi skulle dyka alla 4, men att vi skulle hålla ihop i par. Men med sikten som rådde så tappade vi bort varandra rätt snart. Jag tog med Emil bortåt i gruvan, mot de grundare delarna, det kändes bäst så utan dykdator och med nytt sällskap, inte dykt på nästan två år och han precis nybakad dykare. Vi dök förbi luffarschacket och tog en match. Förvånad och imponerad både av mitt eget trim men också Emils avvägning. Dyket kändes lugnt och skönt, men det kändes verkligen som att dyka i blindo utan dator. Jag insåg hur mycket man navigerar i de öppna vattnen med just hjälp av t.ex. djup. När vi nådde fram till en bergvägg vände jag dyket och vi låg lite djupare (kanske 9m drygt) och följde den väggen tillbaka. Hoppades på att dyka förbi båten så Emil fick lite skoj att titta på, annat än sten. Visst är han gruvnörd men visst finns det roligare saker att titta på än BARA sten. Efter en stund på 9 m dyker båten upp i siktet och vi dyker runt och tittar lite, självklart skriver jag in mina initialer i silten på båten :).
Vi dyker vidare och jag ber om att få kolla djupet lite då och då på hans dator. Emil är lugn och stabil i vatten och då blir jag också extra lugn och stabil för då kan jag koncentrera mig på att bara dyka mer än att hålla koll på honom.
Till slut närmar vi oss de linor som jag fortfarande känner igen som linor som tar oss upp till uppstigningsplatsen. Då vi tappat bort Anna och Johan tecknar jag att vi går upp här och pratar lite. Försöker teckna och fråga om säkstoppet, men ja det blir lite missförstånd där. Men jag tror ändå att vi gör vårt säkstopp och går upp väldigt fint och sakta.
Efter 30 min otroligt avkopplande och skönt dyk bryter vi ytan. Vi känner oss båda nöjda och ska jag vara ärlig får jag lite smått panik av min halstätning nu och bara vill upp och ta av mig allt. Jag är tacksam att Emil är så självgående och kvick han med så han inte behöver hjälp med något när jag bara vill komma ur dräkten. :)
Nästan en kvart senare dyker Anna och Johan upp också.
Skön kväll! Skönt att vara i vattnet.