Vissa saker i livet ska bara upplevas, ja de måste upplevas för att verkligen förstå att det har hänt. Det konstiga är, att trots att jag var där, såg alla bevis, alla bilder, så kändes det så ofattbart ändå. Att åka till förintelse och koncentrationslägren i Auschwitz har stått på min "att göra" sen jag läste om andra världskriget i skolan. Det känns bra inombords att ha klarat av det, att ha hedrat minnet av de som dog där, ja även hedra minnet av alla överlevande.
Hela resan drogs i början ihop av Natalay, då hon alltid gör en resa varje år (minst) när hon fyller år. Denna gång ville hon åka till Polen och med Malin. På nåt vis så kom även jag och Micke med på köpet, vilket vi inte var ledsna för alls, vi var inte direkt svårövertalade om man säger så. Planen med resan var att åka just till Auschwitz och saltgruvan i Krakow och sen fota lite övergivna platser.
Vi beslutade när vi kommit fram till Auschwitz Birkenau att börja med II, exakt varför kan jag inte komma ihåg nu. Till en början kändes det märkligt att gå där, att se dessa berömda vyer. Men det var inte förrän vid ett stängsel som jag kände av att vi verkligen var där och jag blev så tagen. Jag råkade snudda vid en av taggtrådarna och insåg att det var en och samma taggtråd som en gång suttit där för att hålla fångarna inlåsta. Då rös jag.
Att gå där bland de återuppbyggda träbarackerna, se springorna i taket och dess tunna väggar. Se dessa sängar där de sov minst 5 åt gången i. Att det i varje barack bott ca 400 personer. Se bilder på lägret vintertid och försöka tänka hur de faktiskt haft det. I mitt huvud tog det stopp, jag kunde verkligen inte sätta mig in i det hur jag än försökte. Jag tror människan har en spärr mot sådant, vi ska inte kunna sätta oss in i något så hemskt förrän vi kanske en dag måste uppleva det. Vi såg toalettbarackerna med långa rader av dasshål. Det var över lag såna märkbara tecken på att det här var bara för förvaring, det var inget humant i detta i huvud taget. Att människan kan vara så grym mot en annan människa frågade vi oss flera gånger. Speciellt när vi kom bort till den del där alla experiment utförts. Vi diskuterade också hur de som arbetat där, hur de känt och tänkt. Var de så att de tyckte att de gjorde ett bra jobb eller gjorde de det på grund av "är du inte med oss är du emot oss"?
Jag kan inte svara för exakt vad som kändes starkast på området. Men allt tillsammans gav en mörk tyngande känsla. Tror vi alla funderade en hel del, för vi var alla väldigt tystlåtna. Tror vi gav oss den tiden att känna ordentligt, gå och fundera på allt. Men självklart gick vi och småpratade som vanligt mellan varven också. Området är jättestort och vi lät det ta många timmar att gå runt och läsa och verkligen se allt. Det mesta av lägret är nedbrunnet eller faktiskt bortsprängt då de försökte göra sig av med alla bevisen. Men flera tegelhus står kvar och en rad av baracker har återuppbyggts som rekonstruktion för att vi ska kunna förstå hur det sett ut.
Då vi inte var vid Auschwitz I förrän vid drygt 15 och det var helt hysteriskt med folk där så sa vi att vi ville ge det lägret lika mycket tid och slippa denna trängsel så vi sparad det till tidig söndag morgon. Jag tror det var ett klokt beslut. Det blev väldigt många intryck och känslor på samma dag ändå som det var. Jag var väldigt trött i huvet så jag var tacksam att vi åkte hemåt istället.
På kvällen satt vi på balkongen och pratade och drack både några polska öl och polsk wodka. Det var en skön och befriande kväll efter en sån tung dag. Lördagen bar det av mot Wieliczka.